Om mig

Hej!

Jag heter Nils Gyllbäck!

Jag är fotograf, poet & föreläsare!

Jag älskar naturen, fotografering & motion/hälsa där simningen & mina naturvandringar kommer in.

Min Facebooksida som ni kan gilla/följa heter Fotograf, Poet & Föreläsare Nils Gyllbäck

Jag har vuxit upp väldigt tufft i utanförskap då jag varit utfryst, missförstådd, inte respekterad & mobbad, illa behandlad av skola, samhälle & familj. Nästan alla mobbade mig & de som inte gjorde det såg på samt ville inte vara med mig alls. Mina syskon var även mobbade att dem var syskon till mig. I många av dessa tillfällen som jag blivit mobbad, illa behandlad, missförstådd eller inte respekterad. Har jag med min panik & ångest velat springa min egen väg ut i det fria eller till någon som jag litade på som förstod mig. Men i många av dem fallen vart jag omhändertagen, släpad i marken, ner brottad på golvet & låg där tvångsfasthållen ibland upp till flera timmar. Som jag vart behandlad & när jag låg där kändes det som att jag var oälskad & bad den som höll fast mig att döda mig. Hur mycket jag än blev mobbad, slagen & tillsagd av kamrater i skolan samt ungdomar i samhället att dem skulle döda mig. Så kändes det närmare döden att bli tvångsfasthållen av vuxna människor.

Vi vet att fasthållning är farligt. Det är inte alldeles ovanligt att fysiska skador uppstår, även om det ingalunda är avsikten från början. Död i fasthållning förekommer också, t ex på grund av hjärtstopp eller bruten rygg, även om det lyckligtvis är ännu mindre vanligt. Varje dödsfall är naturligtvis ändå ett för mycket. Det finns också en skada som inte är mätbar, och det är den själsliga. Den som sker på insidan och inte syns i form av blåmärken.

Låt oss börja med effekten. Blir barn lugnare av att vuxna håller fast dem? Nej, faktiskt inte. En människas agitation minskar inte då den fysiska friheten begränsas med våld. Istället ökar den.

Som jag blivit behandlad & tvångsfasthållen av vuxna människor. Ska jag vara glad att jag inte har skadat mig själv, hamnat i kriminellt umgänge för att jag inte känt mig hemma någon annanstans, börjat droga eller supa skallen av mig, ätit antidepressiva läkemedel eller begått självmord. Trots all skit jag fått varit med om har jag alltid gått min egen väg & varit emot grupptryck. Jag har alltid varit mig själv.

Jag fick diagnosen Aspergers Syndrom konstaterad via barnhabiliteringen när jag var 9 år gammal.

Hösten samma år som jag började femte klass vart allt sämre i min familj & då spårade det även ur mer i skolan där jag varit utfryst, mobbad, ensam, missförstådd i alla år. Så någon gång där på höstterminen fick jag ta uppehåll från skolan & i samma veva tog typ socialen i min kommun över mig inom LVU ifrån mina skilda föräldrar som i samma veva då slogs om vårdnaden kring mig i tingsrätten & kammarrätten. För dem var inte alls överens kring min familjekrissituation, mitt psykiska mående, min diagnos mm. Under den tiden utreddes det massor om mig via socialen, barnhabiliteringen, bup mm. I samma veva hamnade jag på två olika familjehem fram tills hösten 1999 när jag skulle börja sjätte klass. För då fick jag börja gå samt bo på landets största internatskola för barn/ungdomar med autismspektrumtillstånd. Den heter Dammsdal & ligger i orten Vingåker i Södermanland. Det var väldigt skönt att få komma till Dammsdal mitt i allt strul kring mig. På Dammsdal vart man mera respekterad/accepterad att få vara den man är/var. Jag bodde samt gick på skolan fram till sommaren 2007 då jag tog studenten där & sedan flyttade jag hem till min födelseort Vansbro igen.

Jag fick Epilepsi när jag var 5 år gammal. Sedan har epilepsin slagit hårt på mig under barndomen.

Men epilepsin var ändå värst år 2008 då jag fick ca 30-40 anfall & axeln åkte ur led ca 20 gånger. Sen fick jag operera axeln våren 2009. April 2008 fick jag hela sju anfall på tre dygn & åkte ambulans alla dagarna till Mora Lasarett där jag fick ligga kvar på ortopeden från dygn tre & i fem dygn till då jag fick sitta i rullstol för att jag var helt borta i min skalle & kroppens balans när epilepsin tagit så hårt på min hjärna efter sju anfall på tre dygn. Jag har varit i livshotande lägen när jag fått ep-anfall flera gånger. En dag när jag var 17 år fick jag ett anfall i badhuset där jag började sjunka & som tur var räddade två kvinnor mig. En sommarnatt när jag var 21 år var jag ute på en tillställning där jag fick ett anfall & var i sista sekund ifrån att slå sönder mitt huvud i asfalten, men som tur var räddade en man mig i rätt sekund.

Jag fick livshotande lunginflammation som 16 åring & var tvungen att operera mina lungor på Akademiska sjukhuset i Uppsala för att vara säker på att överleva. Då tog dem bort den stela vätskan i lungorna samt ett par mm av lungorna.

Mina medicinkällor är!

1. Att få gå ut & vistas i våran moder jords älskade, vackra & fria natur. Å det den har att erbjuda i form av kärlek, harmoni, meditation & lugn. Hjälper min själ, min hälsa och mitt psyke att må bra.
2. Motionera intensivt där simning är min passion. Jag älskar vatten både att dricka, se på samt vistas i och simningen är min årliga avkopplande träning som ger mig energi och kraft samt håller mig frisk, pigg, uthållig och stark samt smidig, vig och ung! Det sägs ju att simning är den skonsammaste träningen!

Motion är ju som 100 mediciner enligt psykiatrikerna & forskarna! Det håller jag lätt med om!

Jag varierar mellan bröst och ryggsim.

Jag lärde mig simma i lågstadiet av min fina, duktiga simlärare Birgitta. Jag har inte simtränat mycket i min barndom, utan det var när jag var ca 20 år som jag började simma mera. Jag har aldrig varit med i någon simklubb eller gått någon simkurs eller crawlkurs och det är inte prio ett just nu. Jag simmar för att jag mår bra av det och jag har själv höjt mina rekord tidsmässigt och uthållighetsmässigt tack vare min envishet samt att jag gillar att ha mål samt utmana och slå mig själv med nya personliga rekord.

Jag är så stolt och hjärtligt tacksam för att vi har vår älskade, fina Vansbro Simhall, vår älskade, roliga Svenska Klassikergren Vansbrosimningen samt såklart vår själs älskade älv!

2018 FY SJUTTON 31 år & 400 mil! Fast jag känner mig som 17 bast! Särskilt i kroppen, även om jag under de senaste åren har blivit något visare i knoppen!

Mitt PERSONLIGA REKORD på LÅNGDISTANSSIM utomhus slog jag den 27 juli 2018, då jag simmade ``Forsbackarännet 21 km´´ i Gavleån. Total tid i vattnet hela 21 km tog ca 7,5 timmar & med vandring runt ca fyra kraftverk samt påfyllningspauser tog det hela ca 11 timmar. Snitt-tiden per km blev därför ca 21 min och 42 sek. Jag var den hittills snabbaste människan i historian som simmade hela 21 km långa Forsbackarännet i varierat bröst & ryggsim!

Mitt PERSONLIGA REKORD på LÅNGDISTANSSIM inomhus slog jag den 13 sep 2015, då jag simmade hela 9 km utan att vila en sekund i Vansbro Simhall! Det tog 03:06:23 att simma sträckan. Snitt-tiden per km blev därför ca 20 min och 42 sek per km!

Det hela tänker jag fira med att starta en insamling till barn & vuxna människor som kämpar för sina liv.

``EMOT CANCER TILLSAMMANS RÄDDAR VI LIV´´

Jag har startat insamlingar via både barncancerfonden och cancerfonden.

Insamlingarna kommer att pågå fram till nyår. Jag kommer att fortsätta simma EMOT CANCER!

Samtidigt som ni skänker pengar till dem drabbade så kommer jag att simma 1 meter för varje krona som skänks. Ni kommer att kunna följa mig på min resa här på hemsidan/bloggen samt via min Facebooksida Fotograf, Poet & Föreläsare Nils Gyllbäck.

EMOT CANCER FESTEN!

Hej! För er som undrar över när festen kommer äga rum: info ser ni genom att trycka på bilden som finns på min blogg samt om ni kopierar denna länk! https://www.facebook.com/events/1739579286124624/

Alla är hjärligt VÄLKOMNA!

Skippa presenter/överraskningar. VARJE KRONA & FORSKNING ÄR VIKTIG! TILLSAMMANS RÄDDAR VI LIV!

Emot cancer vem är inte det!

Är det inte dags att vi samlar våra hjärtan och kämpar tillsammans emot denna hemska sjukdom. Emot cancer ja, själv är jag glad att jag har klarat mig, då jag istället varit nära döden i grov epilepsi, lunginflammation och fått mina lungor opererade. 

Men jag tänker ändå mest på alla dem stackars fina, älskade barnen och dem vuxna starka människorna som dagligen kämpar för sina liv emot cancern. Vi alla känner någon nära familjemedlem, släkting eller vän som drabbats av denna hemska sjukdom.
Jag har flera runt mig-min krets som kämpar dagligen emot denna förskräckliga cancer. Det krävs styrka och mod för både personen som insjuknat och familjen runtom att kämpa mot denna hemska sjukdom.
Hjältarna som är sjuka kämpar alltid i en uppförsbacke och dem som klarar sig helskinnad har ofta lärt sig något viktigt om livet och blir starkare. Det gäller att vi alla hjälps åt och gör vad vi kan för att stötta dem som drabbats och att vi hittar ett botemedel så snart som möjligt.